Helsingborgsresan

Min helg har varit great, inte brytt mig ett dugg om skolan, så jäkla skönt!!

En tripp till Danmark, Restaurangbesök, Väla, stan, sol, barn, släkt, leksaker och icke att förglömma en fruktansvärt bra pojkvän!
Mycket bättre än så kan det inte bli., jag hade lätt kunnat stanna lika länge till. Men som alla vet så går tiden fort när man har roligt och jäkla vad de susade förbi oss. Kändes som om man precis kommit till Skåne när vi var tvungna att åka hem igen, där plikten väntade.
Jag har många bilder sedan helgen, men min trötthet säger stopp för att lägga in alla dem just nu, får nog bli imorgon!

Igår blev det givetvis plugg, men kom inte så lång vart på det ändå, var ute och sprang istället och tittade senare på hockey.

Måndagen kom och fy fan rent ut sagt vad jag hatar dem. det enda som drog mig upp ur sängen idag var att vi slutade redan vid 12 och att det endast är en 3-dagars vecka.

Idag var det Emils första dag på sitt nya jobb, inte minst Elitfönster, stor omväxling efter Lenhovda Fönster ;) Men han var eftertraktad, så varför inte tacka ja!

Nu har jag varit i stallet nästan hela kvällen, vi hade Ungdomssektionsmöte och fick en hel del utrett, mycket på gång nu!
Senare blev det en ridtur på Paplyn, inga direkt kommentarer, har väl gått bättre i mina dagar. Men det funkar aldrig när man redan är förbannad innan man ska rida och när man inte alltid är så smart så går det definitivt inte

Mitt eviga tjat om min motivation till skolan har väl gått er på nerverna, men detta är det enda sättet för mig att avreagera mig på. Det bästa är att om man inte orkar lyssna på mitt tjat, så behöver man inte läsa det ;)
Idag fick vi ännu en uppgift att göra, jag menar snälla? Detta går snart mig riktigt på nerverna. Oavsett hur kort tid det är kvar så motiveras jag ändå inte.
Det blir för mycket för mig för tillfället och det enda jag gör när något går snett så börjar jag lipa. Det är skönt, så kan jag tycka synd om mig själv en liten stund iaf.
För tänk om jag hade haft så bra självförtroende som vissa andra har i min vänskapskrets, då hade jag inte ens behövt fundera på vad som ska lämnas in eller icke. För då hade jag haft en inställningen att jag är bra, jag fixar det, det är lugnt.
Men icke är jag den lyckliga människan som fått den egenskapen.

Okej, det var ett litet deppigt kapitel och visst, kanske jag överdrev lite. Men just nu känns det så i alla fall. Och kanske kan min ilska försvinna ut ur mig nu när jag har fått skriva ner det lite, men dock tror jag inte på det. Men har man inte någon positiv inställning till något så går det aldrig vägen, men ett par hekto motivation kanske skulle göra susen.
Mitt enda hopp just nu är min macka som ligger framför mig, om den inte hjälper så går jag nog och lägger mig.

Pepp<3>